Tjoho alla glada!
Har precis börjat blogga då jag tänkte få ur mig lite av mina tankar som bara snurrar runt.
Jag är en 25-årig tjej som har kommit in i en negativ spiral och jag vet inte hur jag ska komma ur den.
Jag är förlovad med en underbar kille, P, och han har sedan tidigare en son.
Vi har precis flyttat till radhus och livet kan ju inte tänks vara bättre, men trots allt så är jag negativ. Förstår inte varför heller.
Lätt för andra att säga, ryck upp dig eller dra dig ur de, men det är inte så bara...
Satt precis häromdagen och tänkte, varför förtjänar inte jag att vara lycklig? Där syftar jag inte på min sambo utan på varför min hjärna inte låter mig vara lycklig utan ska vara negativ.
Jag har varit arbetslös i ett år och de suger, på gott och ont.
Tror mycket beror på min ensamhet. Jag flyttade från min hemstad när jag träffade P och lämnade allt i princip. Är inte långt, men iaf.

Någon som kan svara på varför man är negativ fast man egentligen inte behöver?
Skriver mer imorgon.
XOXO